It's like a drug.......and I like it!

En av mina jobbarkompisar brukar säga "Gunilla - du knarkar träning". "Ehhhh.....gör jag?" svarar jag då och tänker att jag inte orkar predika för "folk som int begriper" varför jag tränar så mycket. Jag brukade råka ut för samma inställning när jag höll på inom ridsporten och hade två hästar (och mig själv) i tävlingskondition. Det slukade det mesta i mitt liv; tid, pengar, ork och till slut mitt förhållande.

Det finns kanske många toleranta män där ute men vem orkar vänta tills runt 22:00 på sin flickvän som kommer hem dödstrött från stallet, äter middag, duschar och går och lägger sig? Alla veckodagar, året om?
Med detta i bagaget så tycker jag att mitt förhållande till min träning idag är rena barnleken och nu har jag ju massor av tid, ork och pengar över :-) Att jag dessutom träffade en likasinnad man var ju helt fantastiskt och idag är vi gifta sedan tre år.

Nåja, vad jag skulle komma till är att jag fortfarande "skrämmer" folk med min träning på något konstigt vis. Någon vill vara "lagom" och träna en timme, tre dagar i veckan. Någon annan vill bestiga Mount Everest utan syrgas. Det är helt OK med mig. Jag känner inget behov att utvärdera dessa människors beteende utan "respekterar" deras val och prioriteringar. Att folk inte kan göra samma sak för mig finner jag en smula förvånande men ger mig samtidigt bensin på min eld. OM det skulle vara så att jag faktiskt inspirerar min jobbarkompis trots att jag skrämmer honom så är det ju super! Vi är ju massor extrema "därute" i rörelse inom olika sporter och om vi jämställs med knarkare (även om jämförelsen är lite negativt laddad) så blir jag i varjefall hellre hög på detta "knark" än soffpotatisknarket eller andra riktiga droger.

Undrar om det är denna drog som gör att jag inte kan lägga cyklingen på hyllan nu i min alternativträningsperiod? Det går liksom inte att låta bli att trampa...Vädret, glädjen, omgivningarna, känslan.....det spritter i cykelbenen som nu får konkurrens av löparbenen. Även om det är roligt att ta upp löpningen igen så är det inte samma känsla eller glädje som cyklingen bringar. Cross-cykling är dessutom ännu roligare. Vem kunde ana att jag skulle tycka att det var OK att bli skitig? Inte min man i varjefall som skrattar åt mig och min nya inställning. Det senaste året har jag gått igenom ett glädjerus och lärt mig massor nytt inom cyklingen. Detta att jämföra med året innan då jag totalt körde huvudet "i kaklet" inom triathlon och inte tyckte att något var kul längre. Med årets glädjerus i bagaget är jag nu redo att flirta med triathlon nästa år igen och ALLT är cyklingens fötjänst! Det ni!

Helt slut efter maxtest - still love it!